Nu ett inlägg som säkert jagar bort dom flesta....men w the F?
Har som sagt alltid dessa känslor och denna konstiga nerflipp vid denna årstid (brukar komma en period i Feb-Mars oxå).Mår pest,pina och...ja.
Känner mig på bättringsvägen...men denna gång tar väll ändå priset.
Är fullständigt medveten om att om jag själv inte drabbades av detta...så skulle jag själv tycka & tro att andra som påstår sig dabbas av detta är idioter och parranojiker...även om jag inte (som vissa andra idioter) skulle håna och nervärdera dom...på print,så att säga.
Helt allvarligt och direkt ifrån hjärtat kan jag väll påstå att ett piller (gärna blått) som kunde göra slut på skiten...skulle vatt hjärtligt välkommet.Tuffare grejer är jag,som så många andra,för feg för.
Men tanken ÄR nog för vissa rätt tilltalande egentligen.Tänk er själva...man går till läkaren och dryftar sina problem...och kommer överens om ett datum för utplock av nämnda piller.Får en betänketid alltså,eftersom nog många kommer på bättre tankar.Säg ett halvår.Efter detta halvår knallar man iväg te samma doktore...och gör det snyggt & stilla.Varför inte egentligen?Spec om man som jag är i älldre ållder.
Allt blir ju så mycket billigare och lättare för samhället.Eller hur?Själv är jag helt övertgad om att jag skulle köpa iden i dess praktiska form.
"Anhöriga da?" frågar sig nån.Ja,man diskuterar givetvis med dom först...och tror mig få förståelse även fr dom när man övertygat dom om att detta verkligen ÄR äns vilja.Det är ju ungefär som dom som VERKLIGEN är sjuka och i väntan på det eviga ligger som kollin i en säng nånstans på sjukhus eller långvård.Varför ska dom hållas vid liv...om dom lider (helt klart värre än mig) alla helvetes kval och har fysiskt en sjuhelvetes värk.Min mor...som jag älskade minst lika mycket som mina barn...sa en gång på 80-talet att "Anders...om jag ngsin drabbas av obotlig sjukdom som framkallar ständig smärta...var snäll och hjälp mig då".Och jag lovar...jag VILLE verkligen hjälpa henne under hennes sista jobbiga tid av lidande och maktlöshet.HADDE jag haft möjlighet och medel...så hadde jag utan tvekan "ställt upp".
Varför hålla nån vid liv där så mycket lidande och smärta ändå bara gör det värre?
Ahhja...detta var nog som sagt lite FÖR mörkt för många.En sa t ex efter förra inläggen i samma stil..."Du,sånnt där skriver man inte om".Kan ju stämma...men hur fan gör man annars?Knallar iväg te läkaren å säger "Du,jag mår pesst och jäävligt dåligt.Vad gör vi åt det?".Jag HAR försökt ngra gånger...men allt dom gör är att fråga om VARFÖR man mår så dåligt psykiskt.Säg mig...vad svarar man på DET?.Hur faen ska man kunna förklara nått man inte SJÄLV vet nått om?
Ahja...tuuungt,jag vet.Men mitt liv i ett nötskal jusst nu.
Näxta gång jag e tebax e jag nog happyare.Ska försöka i alla fall.
Må gött.
2 kommentarer:
Ja det är tungt att läsa om hur dåligt du mår, men det är också starkt av dig att vara så självutlämnande.
Det finns ju faktiskt piller för att må bättre av också, inte bara för att man ska få dö ifrån allt elände. Det är ju vetenskapligt bevisat att vid depression har man brist på ett visst ämne i hjärnan, kommer inte ihåg vilket just nu, men det går att tillföra med medicin. Det är inget fel med att ta sådant om det hjälper. Om du var diabetiker skulle du då låta bli att ta insulin?
Kramar Inger
Ja du.Frågan är hur många som mår så här,men som liksom jag...inte ORKAR och vågar ta tag i,t på annat sätt än med sprit.Tror det är ett stort mörkertal där.Var tänkt läkare i dag...men det lär nog skippas...som allt annat vettigt man skulle kunna göra.Att jag skriver om det här är nog bara i ren desperation vid dom djupaste dalarna.Men finner det själv lättande...på nå sätt.
Stor kram te dig...
Skicka en kommentar