Tabu,blygsel,fegt....eller kanse bara nått vi inte vågar prata om.

Dax att rita lite djupa tankar igen.Ligger som vanligt ensam här i zoffe på Godset mitt...å grubblar så att cellerna jazzar runt bland övrig röra i hjärnan min.

Ofta jag funderat på varför en del har vänner så det kan bli för mycket av,ett...medans andra ej ens kan nämna NÅGON som en bra vän.

Jag själv tillhör ju dom som ej har,och aldrig haft,någon att betrakta som vän värt namnet.Shore...där finns ju ngra man pratar med ibland...såna som man frågar hur dom mår...men nån att verkligen ty sig till...att oroa sig över,eller verkligen tycka om!!! Nää...det har nog,som sagt,aldrig funnits nån sån eg.Inte ens mina syskon har nått upp till det målet...och säket inte jag för dom heller om man vänder på,t.

Får mig att fundera lite...hur många HAR eg nått som dom kan betrakta som en riiktigt bra vän?Om man då undantar den som man valt att leva sitt liv med.

Eg tror jag ALLA behöver bra vänner...men en del av oss (yep...I,m one 4 shore) vägrar släppa till...och föredrar att sköta sig själv.Ofta går det snett (ständigt återkommande depp-perioder mm)...men man föredrar att skaka av sig zkiten...och gå vidare i sitt tradiga (kan ju vara lyckligt oxå,som i mitt fall) liv.Mest för att man vägrar att tro att det faxtiskt GÅR att få ett bättre liv än det som man TROR är ett bra liv.Djupt va?.Måste påpeka att jag inte för ett ögonblick TROR att det är nyttigt att leva som jag gör...men själv kallar jag mig inte för en olycklig människa.Mer...som en underlig snubbe...likt jag nog tror att andra ser mig som.

Menar...hur jävla ofta har man själv inte saknat nån att ge en kram...att ödsla lite ödmjukhet över...men sen tänkt "ahh...vafaen gnäller du för...du har det ju bra,och du fixar ju inte att umgås med andra".Tror vi är rätt många som saknar nån att krama då & då...men ÄNDÅ trivs rätt bra med det liv man har.I mitt fall har jag ALLTID varit rätt suktad över att få vara för mig själv.I förhållandeförsök har det alltid slutat med att man antas ej älska den personen p g a sitt något underliga tänk och beteende...och hur fan bevisar man att så inte är fallet??? Jag VILL ju vara för mig själv...tydligen allt för ofta för att det ska anses som normalt.

Men ibland knäpper det till i roten...och deppet kommer p g a att men just DÅ inte har nån att krama.

Aja...jag är nog lååångt ifrån ensam om dessa tankar.

Får,la ta upp,ett med en psykdoktor  nån gång...nån gång när jag tror det skulle "hjälpa".Lovar...DET kommer aldrig att ske :-).

Aja...nog grubblat.Lowe u all...även om ni inte tror,t :-).

MOZZ.