Nå jävligt trevligt hände mig idag...inte illa i tristessen det :-)

 

 

Yep...ut på en långpromis jag gick...och trevligare än så...jag faxtiskt fick :-)

 

Bladade på i hastig takt med stegräknaren i fickan...å kom så fram te den lilla konsumbutiken som ligger nära mitt vandrings-mål.Tänkte..."fan,måste ju ha lite mjölk te frukostflingorna" å klev in.

Där sitter min storebror å pusstar ut efter vandring från sitt hem å ner.Inte långt alls för honom...kanse 500 meter.Men han har numera så ont i ben å höfter att han förtjänade sin vila.

Jag blir glad,å slår mig givetvis ner vid honom.Alltid trevligt med honom...som alltid visar upp ett gott humör.

Vi snackade lite...varpå han frågar om jag vill följa med te en stuga i närheten å fika.

Det ville jag givetvis...så efter inköp...så bladade vi iväg te denna stuga...som då låg halv-vägs hem te honom.Jag var tvungen att hålla långsam takt...för han har verkligen ont den pöjken.

Och HAN är inte den första som gnäller...promice...DET vet jag.

 

Väl där (vid stugan alltså)...klev vi in.Där i stugan fanns det redan ett antal mäniskor.

Denna stuga visade sig vara ett slaggs härbärge för lite utslagna mäniskor...och jag fann mig välkommen omedelbums.Fika med mackor bjöds det på.

Visade sig vidare vara mäniskor där som jag verkligen skulle vilja träffa lite mer.

Stugan i sig är tydligen bara öppen Onsdagar 16-18...men mer värme från folk jag fick där...kommer jag nog inte få.

Om jag nu inte går dit igen förstås...vilket ju kan inplaneras på Onsdaxpromisarna.

 

Hursom...mycket trevlig upplevelse,där jag fick tankarna att "inte bara jag som är ensam"...även om jag nu (kanse dom gör också) trivs rätt bra med min sitts socialt sett.Och många av dom som hit te stuga går för att umgås en stunn...har nog en helt annan å bra mycket mer sorgligare historia än mig bakom sig.

Missförstå mig rätt...jag har haft ett zkitagött liv...men ni förstår hur jag tänker va?.

 

Har ingen aning om hur det ser ut i samhället i övrigt...men hops verkligen dessa träffmöjligheter för lite mindre belevrat folk finns på fler ställen.Och skitstor heder te dessa mäniskor (ngra av dom var där) som ordnar sånt här.Blev fan tårögd under mitt snack med dom.

 

Själv vet jag,efter samtal med ngra personer där,numera att min bror blir väl omhändertagen...men har en viss aning om att inte alla får den omsorgen i vårat knäppa samhälle...där vi har så jävla svårt att ta hand om varandra.

Såg ju raporten om vår dalande omsorg vad det gäller äldre...men det är en helt annan (sorgligare?) historia än den jag här har berättat...om DET nu kan ses som sorgligt.Kanse var en solskenshistoria jö...vad vet jag? :-)

Hursom var det en trevlig upplevelse jag ville berätta om...och nu gort så :-).

Ha det gött.